Himlen Regnar Spik

Nå... Kan man det?

Att leva utan att vilja inse sanningen...

Jag mår så illa illa illa....

Har varit sjukt upptagen senaste tiden med att skriva på mitt ex-arbete tillsammans med Ida.
Under denna tid har allt annat kommit i andra hand, har mer eller mindre andats, ätit och sovit ex-jobb. De få personer jag interagerat med förutom Ida är i precis samma sits. Så det är mer eller mindre de enda vi pratat om också de gånger vi setts.
Har varit en sugig kompis och familjemedlem då ja försummat alla, och har längtat till den här dagen.
Denna dag då jag är klar och återigen kan börja leva i samhället.
Kliva ut ur denna otroligt skumma bubbla och omfamna världen.

Efter en dag av denna fantastiska frihet vill jag inget hellre än att ta mig in i dimman igen och glömma bort allt annat!

För jisses vad trött jag blir på mänskligheten!

Har så ont så ont i magen nu. Förstår inte hur vissa tänker och hur en individ kan vara så självisk att denne förstör något en annan byggt upp under flera års tid!

Det är makalöst.

Jag vill bara gråta.

Somnade tidigt idag.. typ runt elva...
Självklart så betyder ju de att ja vakna klockan fyra o inte kunde somna om istället...
Men vem e ja o klaga??
Jag slipper i alla fall snö och minusgrader :)

Nu e de lördag igen... fredagen bara kom o gick i ett halvbakis ludd..
Inte för att ja klagar för torsdagen var ju underbart kul!!
Och precis lika sjuk som de andra torsdagarna har varit... Himla tur att de ser ut som att vi inte kommer ha skola på fredagar ;)

Skola... skolan börjar på måndag...
Spännande spännande... Vet inte alls vad jag ska förvänta mig av den... På sätt o vis tror ja att de kommer bli lättare än i sverige... Men sen så minns jag att jag pluggar i Malmö, och ångrar mig på direkten.

Tjing tjing

... Känslan av att inte klara av att hantera sitt eget liv

Sitter på tåget hem till Malmö nu..
Känns sådär att åka hem.. Har så mycket jag inte vill lämna, fast samtidigt såååå mycket jag måste ta tag i...
Saker som jag uppenbarligen enbart tar tag i när jag är tillbaka hemma i den rätta miljön...
Två veckor i Nyköping har gått undan fort... Och jag upplever det som läskigt hur fort man kan "slinka" tillbaka till sin gamla vardag.

Visst mycket är annorlunda, en av mina bästa kompisar har flyttat ifrån stan och jag måste numer bo hos mina föräldrar när jag kommer tillbaks.
Men allt annat... Känns inte som att nåt någonsin förändras...

Måste lära mig att inte ta saker så personligt...
Men det är sååå svårt, jag kan tyvärr inte stänga av min hjärna och mina känslor.
Jag vet inte hur man gör, trots att jag försöker.

"Breathe (2 AM)"

2 AM and she calls me 'cause I'm still awake,
"Can you help me unravel my latest mistake?,
I don't love him. Winter just wasn't my season"
Yeah we walk through the doors, so accusing their eyes
Like they have any right at all to criticize,
Hypocrites. You're all here for the very same reason

'Cause you can't jump the track, we're like cars on a cable
And life's like an hourglass, glued to the table
No one can find the rewind button, girl.
So cradle your head in your hands
And breathe... just breathe,
Oh breathe, just breathe

May he turned 21 on the base at Fort Bliss
"Just a day" he said down to the flask in his fist,
"Ain't been sober, since maybe October of last year."
Here in town you can tell he's been down for a while,
But, my God, it's so beautiful when the boy smiles,
Wanna hold him. Maybe I'll just sing about it.

Cause you can't jump the track, we're like cars on a cable,
And life's like an hourglass, glued to the table.
No one can find the rewind button, boys,
So cradle your head in your hands,
And breathe... just breathe,
Oh breathe, just breathe

There's a light at each end of this tunnel,
You shout 'cause you're just as far in as you'll ever be out
And these mistakes you've made, you'll just make them again
If you only try turning around.

2 AM and I'm still awake, writing a song
If I get it all down on paper, it's no longer inside of me,
Threatening the life it belongs to
And I feel like I'm naked in front of the crowd
Cause these words are my diary, screaming out loud
And I know that you'll use them, however you want to

But you can't jump the track, we're like cars on a cable,
And life's like an hourglass, glued to the table
No one can find the rewind button now
Sing it if you understand.
and breathe, just breathe
woah breathe, just breathe,
Oh breathe, just breathe,
Oh breathe, just breathe.

Hemma igen...
Eller hemma och hemma... Jag har egentligen inget eget hem här... Men jag har mn familj...
Och jag älskar dem... Thank god...

På sätt o vis är det obeskrivligt skönt att vara tillbaka, samtidigt som det gör obeskrivligt ont.
Så skumt, för varför det gör ont vet jag inte... Har bara ett tomt hål där "Hem" brukade existera.

Är det möjligt att jag helt enkelt känner mig mer hemma i Malmö nuförtin??
Kan man inte ha två hem samtidigt??
Eller är det nån form av saknad av ett liv man aldrig fick??

Men jag vill ju inte ha ett annat liv, inte egentligen. Eller vill jag det?
Men utan allt jag gjort och de saker som skett s¨skulle ju inte jag vara jag, utan någon annan... Skulle jag känna skillnad??

Jag tror att jag förändrats mycket de senaste året, och detta är inget jag vill ändra på.
Jag älskar att växa i mig själv, men kan inte sluta råka ut för svårmod.(fancy ord va) :p

Kämpar för att inte spy...
Är rädd för att hamna i skiten igen.

http://www.youtube.com/watch?v=JzigDWOweVw

Har en dålig dag och tackar gud för fantastiska vänner!

Nu har jag kollat på dansk tv i snart ett år...
Men jag har FORTFARANDE inte lärt mig danska...
Jag trodde man skulle kunna lära sig språk på de sättet, eller jag tror ja har hört talas om folk som har gjort de.
Men de e kanske bara en metod för språkbegåvade människor.
Och jag kanske inte är språkbegåvad??

Aja...
Onödigt inlägg!

Tjipp tjipp!

Det positiva med att bo i ett studentboende är att det nästan alltid är fester...
... Som just nu till exempel.. Nu har jag ett gäng fulla studenter här utanför som jag tror försöker härma kossor...
Hmm... :)

Den här dagen har varit så sjuuuukt lång!
Har huniit med rätt mycket.

Så har jag ju varit på mötet med CIS idag också, man kan lugnt säga att de tog på krafterna.
Jag var ju såå nervös! :)
Men de gick bra! I think.
Så nu är de bara några småsaker som ska fixas, sen är min ansökan klar.
Aussie here I come!
(hoppas hoppas hoppas)

Vart en lugn kväll idag, fredagsmys helt enkelt!
Va hemma hos Ida o kolla på film, vi hyrde "Run fatboy run" med Simon Pegg.
Me loves him, tycker han e grym!
Gillade även denna film, men Shaun of the dead är fortfarande grymmast ;)

Näe, ska sova nu... Måste plugga imorrn!

Tjipp tjipp!

Iiiiiiiih!!!!
Nu börjar det bli allvar!!
Imorgon klockan tre ska jag på möte med CIS...
Och det är meningen att jag ska söka till La Trobe University i Melbourne, Australien, till vår terminen via dem...
Sjukt nervös och sjukt förväntansfull.

Jag har verkligen ingen aning om vad jag håller på o slänga mig in i nu... Men jag MÅSTE!
Jag har alltid velat åka utomlands för att jobba eller studera... Och detta känns som mitt gyllene tillfälle!

Visst jag har kanske inte de ekonomiska medlen helt och hållet... Och jag är inte säker på vad jag ska göra med min lägenhet... Och en massa andra saker.. Som egentligen är helt oväsentliga, för jag SKA till Aussie.
Och jag ska dit i slutet av Januari!

Tjipp tjipp!

Lustigt egentligen... Hur mycket man förändras och utvecklas genom livet.
Hur vissa förändringar sker fort, och blir otroligt påtagliga... Nästan så man tror att man inte kommer komma ur detta levande.
Och att vissa förändringar sker så långsamt att man inte märker de, förens år senare.
Då man helt plötsligt står där, kliar sig i huvudet och undrar hur man kom från punkt A till punkt B egentligen.

Men oavsett hur förändringarna sker, så kommer man aldrig kunna gå tillbaka.
Aldrig kunna bli den man en gång var.
Aldrig mer lika bekymmerslös eller naiv.
För mig känns det som att jag med varje förändring blir mer och mer misstänksam till min omgivning, både miljöer och människor i den.

Min inställning till livet ständigt blir mer mörk... Eller realistisk... Beroende på hur man vill se det.


Men samtidigt vill jag inte sluta förändras...
...Utan jag strävar efter att ständigt utvecklas

Varför?

För att jag är motsägelsefull?

Tycker man borde vänja sig vid den här jävla nattångesten nån gång, men börjar inse att det kanske inte fungerar så.
Kan inte fatta hur något som hände för 4 månader sen FORTFARANDE kan göra så himla ont och dessutom hålla en vaken om nätterna. De e ju helt sjukt, för jag vill verkligen inte.
Jag vill inte ha det såhär!!

Aja...
Har tenta på fredag... it sucks.. Men va ska man göra annat än att förbereda sig på omtentan den 5e november! :)
Ok, jag säger alltid att jag inte kommer klara tentan. Men den här gången menar jag det (som alla andra gånger också) Men nu är jag ganska mycket säker, kan nämligen inte ett skit!
Lite läskigt :)

Nee.. ska jag försöka vara lite positiv istället...
Tror de kommer gå vägen med Aussie nästa år!
Håller på o planera för fullt, ska sätta mig o kolla igenom kurser med Carro på söndag.
(hade vi iaf tänkt.. får se om baksmällan tillåter!)
De har just fått igenom engelska som andra språk som ett giltigt alternativ att välja bland kurser.
Skulle vara sååå kul!!
Längta längta längta!
Har planer på att få färg (i annan form en fräknar vill säga :p ) när man ändå är där också.

Oo mysiga tankar att somna med!
Ska försöka behålla dem nu!

Ny dag nya tag!
Ligger fortfarande i sängen o kollar på Malou "efter tio"... Spännande spännande...
Ska snart ut på stan o träffa Marri, mys pys att få något att göra... Inte för att jag egentligen saknar saker att göra, är väl snarare tvärt om!

Aja... om man ska ta tag i livet :)

Klockan är alldeles för mycket... Som vanligt...
Men ibland är det bara så svårt att somna... Släppa allt och bara glömma.

Jag längtar tills allting lugnar ned sig... Tills jag lyckas glömma...
Trodde jag var på god väg för ett tag sen, men uppenbarligen så stämmer inte det.
Jag kan inte släppa det, jag bara fortsätter att mala om och om och om igen.
Driver mig till vansinne.

Det är så typiskt, när man mår dåligt så händer bara dåliga saker... Eller nästan i alla fall, fler än vanlgt.
Det känns som om allt jag rör vid för tillfället går sönder.
Jag kan inte hindra det och det får mig bara att sjunka längre ned...
Hur ska man lyckas ta sig upp?
Lyckas gå vidare?

VAD och VEM ska man betala för att få känna sig lycklig?
Eller vad fan... Jag skulle nöja mig med lugn...